Ann-Sofie

Nu har det gått en vecka eller två sen jag uppdaterade sist. Livet springer på och det känns otroligt kul!

Under veckan som gått har jag hunnit med att åka till Göteborg för att få utbildning en dag och jag har själv för första gången dragit två heldagars utbildning på jobbet. Det var väldigt nervöst och stressande innan jag började men det gick riktigt bra. Våra nya sommaranställda är så himla duktiga och skärpta så dom fattar allt direkt. Hur kan dom lära sig så fort???? Dom är grymma. En av tjejerna sa till mig att jag var en av dom bästa som har dragit utbildningarna hittills och det har jag levt på sen dess! *alldeles lycklig* TACK! =)



Glad i hågen har jag spenderat torsdag och fredag kväll på dykcentret Oxygene i Lysekil. Vi har haft teorikvällar där, inför vår dykcertifiering. På lördagen var det dags för första gången..... Spännande värre!

Kl 07:30 skulle vi samlas i Lysekil för att åka till badhuset och göra bassängdyk hela förmiddagen. Först skulle vi simma 200 m och trampa vatten i 10 minuter som bevis på att vi kunde. =) Sen så var det på med våtdräkt, luftflaskor, regulatorer och diverse dykutrustning och plums i plurret igen. Det kändes jättekonstigt att kunna andas under vattenytan och samtidigt väldigt spännande! Vi spenderade ca 3,5 timme i bassängen. Gjorde en himla massa övningar och det mesta gick bra. Jag hade dock svårt att göra en övning och det var att fylla masken helt under vattnet och sen tömma den. Jag hade inte fattat att jag kunde fortsätta andas även om näsan var omgiven av vatten. Trodde att jag skulle få in vatten i näsan, men när jag upptäckte att det funkade så var det inga problem att fylla masken och sedan tömma den under ytan. Wohoo! =) Det enda som känns lite jobbigt är att jag inte kan titta upp i vattnet eftersom det då finns risk att linserna pluppar ut och försvinner. Det känns ju mycket bättre om man kan se allt omkring sig, men det är en bagatell egentligen. Våran fantastiska instruktör Lars är helt underbar! En jättepositiv och glad kille som har ett otroligt lugn och inger ett stort förtroende. Oerhört kompetent! Så kul att han är vår instruktör!

 Bild från internet. Detta är alltså inte från vår kurs, men såhär kunde det se ut.

På eftermiddagen skulle vi för första gången ner i vattnet på riktigt, vid Släggö, dykbryggan utanför centret. Då var det torrdräkter som gällde och då blir det plötsligt lite mer att tänka på också. Med våtdräkten har man dykvästen till hjälp vid avvägningen, nu ska man istället använda sig av dräkten. Mycket att komma ihåg för min lilla teflonhjärna. Först skulle vi då hoppa i från bryggan med all utrustning på, förstås. Det är ett hopp på ca 1,5 m, vilket inte alls är mycket, men när man har en utrustning på sig som väger närmare 30 kg så blir åtminstone jag lite nervös, eftersom jag aldrig har provat på detta tidigare. Men det gick fin-fint att ta steget ut, allt hölls på plats; masken, regulatorn och jag flöt som en kork med uppblåst väst. Phu! =) Vilken lycka! Snart var det dags att tömma västen och sjunka ner till botten för att sätta oss i en halvcirkel runt vår instruktör. Ve och fasa! Det var ett enda virr-varr. När vi kom ner till botten rörde vi så klart upp en massa bös från botten och sikten var ca 0 m och bara det fick mig att känna ett stort obehag. Helt plötsligt kan jag inte se någon av mina dykkompisar. Trycket runt omkring oss är ju en aning större än i en liten bassäng och jag upptäcker att jag glömt att tryckutjämna. När jag kniper om näsan för att blåsa ut i öronen så kommer det in vatten i masken och näsan ligger helt plötsligt i vatten. Iiiiik! Lyckas få in lite saltvatten i regulatorn och plötsligt blir det för mycket för mig. Allt det nya skrämmer mig och jag tecknar till en av våra DiveMasters som också är med att jag måste upp.. NU! Sen fyller jag västen, glömmer bort att lätta på tummen och flyter upp som en kork.... Helt mot alla regler! Här var det inget som gick långsamt utan jag kom upp som en kanon! Tur att vi bara låg på ett par-tre meters djup! Johan, DiveMastern, kommer upp efter och kollar att allt är ok, får med min parkamrat upp, och vi ligger på ytan och briefar lite. Sen gör vi några försök till och det känns som om vi sjunker ner och ploppar upp hela tiden. Brrr, tänker jag. Ska jag verkligen klara av detta? Johan är helt underbar och stöttar och lugnar och uppmuntrar och berömmer, men jag är lite skärrad efter min första händelse och han stannar därför i närheten av mig hela tiden för att hålla extra koll på mig. Tack så mycket för hjälpen, Johan! =) Känner mig ändå moloken efter mitt första riktiga dyk, trodde att det skulle vara mycket lättare än såhär....  Lördag kväll spenderade jag genom att bälja i mig en massa vatten för att inte få vätskebrist inför morgonens dyk. På natten sov jag rätt dåligt, drömde att det inte alls gick bra på dykningen och så. Är inte alls laddad när klockan ringer tidigt på söndag morgon.... *suck* 

 Även denna bild är tagen från internet...

Så var det söndag morgon och vi skulle hoppa i plurret igen och göra lite övningar på botten. Vi blev uppdelade i två grupper för att det skulle bli lättare för instruktören att hålla koll på oss och för att det därför skulle bli högre kvalitet på utbildningen. Jag fick DiveMaster Erika som parkamrat denna gång och hon är fantastisk. Med oändligt tålmod, lugn och uppmuntrande gjorde hon mitt dyk till en helt annan än min första dykning när jag tyckte allt var jobbigt. Nu kunde jag hantera att få in vatten i masken, att inte se någon etc. Jag kramade hennes hand en massa under det första dyket men jag höll mig nere hela tiden! Wohoo! Ett steg i rätt riktning! Vi gjorde lite övningar på botten, hela gruppen. Vi gjorde fenprivå (sväva ovanför botten, med fenspetsarna i botten), håvrade (svävade fritt ovanför botten, utan att nudda den med något) och så simmade vi en liten bit. På eftermiddagsdyket skulle vi fylla halva masken på botten och tömma den igen och även hitta regulatorn efter att ha "tappat" den. Övningarna gick jättebra fast jag hade oroat mig och därför vann jag lite självförtroende igen. Vi simmade lite djupare denna gång och eftersom jag var lugnare kunde jag titta lite mer omkring mig och det var jättespännande. Erika plockade upp en blå liten sjöstjärna och visade mig. Vi såg havsnålar och fiskar och på botten kunde vi se ännu fler och större sjöstjärnor. Såå himla roligt! Äntligen börjar det lossna lite och jag kan njuta lite mer, precis som det ska vara. Vi fick också uppleva ett språngskikt. Vattnet blir ju i regel kallare ju djupare ner man går. Vattnet skiktar sig ofta i lager med olika temperatur, med en gräns som är så skarp att man kan simma i varmt vatten och sticka ner handen i betydligt kallare vatten. Det är detta som kallas språngskikt. Det märktes jättetydligt! Grymt coolt! =) Tack, Erika, för att du var med och hjälpte mig så stort idag!

   Bilder på havsnålar från internet

Ta gärna en titt på Oxygenes hemsida. På dykcentret i Lysekil finns ett glatt gäng och dom är oerhört kompetenta. Jag är väldigt glad att jag tar mitt dykcert hos dom!

Idag är jag ledig och ska bara ta det lugnt, lalla omkring och göra precis INGENTING! Jag behöver det verkligen. Längtar redan till nästa helg när jag får dyka igen. This is the beginning of a new life! =)

Om ni har orkat läsa min långa blogg ända hit så tycker jag att ni ska skicka in en komentar innan ni lämnar sidan! =) Hoppas att ni har haft en bra helg och att ni också bestämmer er för att göra nåt som ni har tänkt på länge! Njut av livet!